Take me to the clouds

Ja det har ju hänt en del sedan jag skrev sist, men Petri är flitig så jag hoppas ni hänger med ändå!

Det vi sysslat med sen sist är att vi bestigit Mount Kinabalu
Mt Kinabalu på Wikipedia

Det är ett berg här som man kan bestiga utan klätterutrustning för det finns en led som man kan följa. MEN det var inte lätt, det var jobbigt.. JÄVLIGT jobbigt.

Ju längre upp man kommer ju tunnare blir luften, det i kombination men att man såklart blir mer slut och att jag och Petri, män i våra bästa år inte har världens bästa kondition gjorde det till en av dom mest krävande fysiska utmaningarna jag varit med om då varje steg fram samtidigt var ett steg upp.

När jag tog sista trappsteget till "Laban Rata" 3270 m.ö.h där vi skulle sova och äta innan vi skulle vidare mitt i natten mot toppen, då var min kropp helt tom på energi. Benen som trästockar och ett hjärta som gick på maxpuls för att orka pumpa runt tillräckligt med blod i den tunna luften.

Detta verkar dock inte vara något problem för dom som jobbar med att bära mat och upp till 30kg förnödenheter till flera gånger vi veckan, men då var deras ben en aning grövre an våra :D

Efter att vi ätit så mycket mat vi orkade för att fylla på våra tomma kroppar gick vi och la oss för att hinna sova nagra timmar före vi skulle påbörja sista etappen mot toppen och få se soluppgangen som vi aldrig gjort det innan.

0200 ringde alarmet, sömndruckna och med torra ögon hittade vi ner till matsalen dar vi åt en snabb frukost för att sedan i mörkret ta oss dom två sista kilometrarna till toppen. Med pannlampan som enda belysning påbörjade vi färden med våran guide "hansson" han hette nog inte det kan vi anta, men det var så han presenterade sig förmodligen för att förenkla det hela lite!

Med en väldig brant stegring som nu mer liknade klättring än vandring gällde det att hitta rätt tempo för att orka gå utan att behöva stanna vila allt för ofta. Och ju längre upp vi kom mot toppen ju kallare blev det. När vi äntligen nådde toppen var det väldigt kallt och blåste. Eftersom jag och Petri gjorde bra ifrån oss sista etappen så kom vi dit nästan en timme innan soluppgången och fick sitta och kura ihop oss bakom en stor sten för att komma undan den värsta vinden.

Så hur var det då?

Att Bestiga Mount Kinabalu var en enorm upplevelse, jag har aldrig sett en sådan utsikt i hela mitt liv innan och kommer nog inte göra det igen. När man står vid starten så kan man inte tro att man ska kunna komma ända dit upp. Och nar man står där nere igen så fattar man inte att man stått ända där uppe samma dag och sett solen gå upp.

En kul grej

När vi åkte buss från Semporna till KK (en skräckfärd för övrigt) med vinglande vägar och djupa stup, i kombination med en förare som trodde han var F1 förare. Efter att vi åkt nån timme så kommer vi till en poliskontroll, och dom poliserna såg inte ut som den vänliga närpolisen man får träffa när man gick i mellanstadiet. Så kliver det in ett polisbefäl i bussen, ställer sig längst fram i bussen och kollar med en lååångsam svepande blick på alla i främre delen av bussen. Stegar sedan fram till mitten och upprepar proceduren med bakre halvan. Han gör en konstpaus och går sedan lika långsamt och bestämt ut ur bussen. alla i bussen satt helt tysta och stilla under denna procedur, inklusive jag och Petri.

Var det det roliga?

NEJ

Det var att en minut innan kontrollen gick en man bak i bussen mot toan. Tänkte inte på det förrän bussen börjat rulla igen, men sa då till Petri. "gick inte en kille på toaletten precis innan stoppet?" Vänder mig om och ser att han just håller på att kravla fram från sitt gömställe bakom stolarna längst bak i bussen.

Vi satt länge och funderade på vad den killen hade att dölja....

Dit upp ska vi

Vår guide "hansson"

Kommit en bit på vägen



Äntligen toppen!

Soluppgång över Mt Kinabalu



Vy över berget från inflygningen till Kota Kinabalu